Ibland undrar jag hur det står till med mig själv?

Kan det vara så att jag är helt knäpp? Helt vrickad, skadad? Villig att såra mig själv?

Svaret på ovan ställda frågar är: ja! Utan tvekan JA!
När hjärnan och hjärtat inte säger samma sak ska man lyssna på hjärnan. Vilket jag ALDRIG lär mig. Det är vansinne. Tur att det bara är några få dagar kvar på detta år. På lördag (ev. söndag) bröjar vi på en ny kula. Om jag längtar, så jag längtar!

God Jul!

Ville bara passa på att önska Er en God Jul!

Puss!

Snart jul...

och det kan man ju tycka är mysigt, charmigt och alldeles alldeles underbart. Men det tycker inte jag. Eller jul i all ära men inte julafton. Grinchen typ. Fast ändå inte. Jag får mer eller mindre dödsångest för julafton.
Vill vara med hela min familj. Utan att slita ut mig själv. Men det går inte. Jag hatar julafton. Jag vill gräva ner mig själv och vakna upp på Juldagen. Då kan jag dränka mina sorger i alkohol. Det är lika illa som det låter. Eller egentligen värre för jag kan inte uttrycka mina känslor i text riktigt.

Jag hatar julafton. Positivt tänkande bryr jag mig inte om. Eller jag orkar inte. Vilket är väldigt olikt mig. Men jag känner liksom att det räcker nu. Fan ta julafton!

Oskar Linnros - Från och med Du

Take me back to:

Vänner!

Ibland kan jag komma på mig själv med att inse hur fantastiskt mycket mina vänner betyder för mig! Missförstå mig rätt, jag vet ju att de i mångt och mycket är mitt allt men ibland blir det så extra tydligt. Det behöver inte vara något speciellt som händer utan snarare tvärtom. Det blir så tydligt vilka som är vänner på riktigt. Alltså varje dag, inte bara när det passar eller behövs.
Som idag till exempel med Sofia. Hon behövde hjälp med att skrapa bilen. Vi åkte ut till Skutberget och skrapade rutorna, åkte till Biltema och köpte reflexvästar till hennes föräldrar och sedan åkte vi till ICA och handlade. Det var det men det var fantastiskt roligt!
Eller som igår när jag och Anna fikade på stan. Bara prata en stund, skratta och sen gå hem. Det behövs inte vara så häftigt jämt.
Fina fina, fantastiska vänner!

Kära SJ!

Vi har varit vänner länge nu. Kanske inte den bästa vänskapen men ändå. Jag har utnyttjat dig när du har erbjudit dig billigt, jag har höjt dig till skyarna när du har varit varm, anlänt i tid. Men kanske klagat lite, eventuellt, när du har kommit försent. Klagat lite ibland men inte farligt. Du kanske tycker att vår vänskap står och stampar lite så jag tänkte att vi skulle fördjupa denna relation lite. Jag ska börja detta med att berätta några hemligheter för dig, kära SJ.
(Lyssna noga för jag tänker viska, okej?!?)

1. Vi bor och verkar i Sverige. I Sverige har vi 4 årstider, som kallas vinter, vår, sommar och höst.
2. Vädret kan variera lite under dessa årstider. Det är ofta kallt på vintern och varmt på sommaren och sen växlar det lite fram och tillbaka de andra två årstiderna.
3. Psst, det här är den största hemligheten. I Sverige, på vintrarna kan det förekomma snö. Ja, snö. Vad snö är? Ja, det är vitt, knarrar ofta när man går på det. Ungefär som regn fast bättre och vitt, skulle jag säga.
4. På vintern, som sträcker sig mellan ungefär november till februari/ mars någon gång, är det ofta kallt. Minusgrader. Då är man helst inomhus eller har mycket kläder på sig. Typ.

Är du nöjd nu SJ? Vad skönt, då kommer vi alltså i framtiden att undvika missförstånd. Såsom extrema förseningar, kalla tåg, fastfrusna dörrar. Och så vet du ju nu, SJ, att på vintern finns det snö. Det kan vara lite knivigt IBLAND men man vänjer sig. Jag lovar. Okej?!

(P.S. Jag vill inte ha dina pengar, jag jobbar inte så. Jag vill ha värme, fasta tider och ömsesidig respekt.)

Efter regn kommer solsken!

Och det är lika klyschigt som det låter. Men sant. Oj så sant.

Jag hade en liten (med betoning på stor) dipp här i helgen. Usch och fy fan. Men idag känns det brutalt mycket bättre. Jag klarade tentan. Bra jobbat Saris Raris (som Åsa skulle ha sagt). Och jag kan inte säga det bättre själv. Bra jobbat Wally. Tackar!

Annars var helgen bra och lugn. Fredag, träning med bästa Anna och fredagsmys med mig själv. Lördag innebar body pump med pappa och Maria och diverse plock och fix. Kvällen spenderades hos fantastiska Marie och Micke.

I söndags (lite i skuggan av den brutala söndagsångesten jag hade) umgicks jag med pappa, Maria och Miranda och vi firade Anton och Oskar. 19 år fyllde dom igår (jo vars, tiden går hyfsat fort).

En gång gjorde jag det två gången, är en slogan som används flitigt i vår familj. Eftersom vi firade Anton och Oskar hos pappa och Maria i söndags innebar det ny "firing" hos mamma igår. Gud vad roligt vi hade det. Jag skrattade bokstavligt talat så att jag grät. Skratta är så skönt, min nya favoritsysselsättning tror jag.

Idag skrivs det på grupparbete, dansas lite glädjedans in i mellan och pluggas till tenta.

Idag känns det bra, just idag är jag stark.

Mina älskade fantastiska bröder är numer 19 år gamla!

Min bror och jag!

Underbara Herman och jag på min födelsedag!!

Herman och jag julen 2009

Snart kommer Herman hit. Underbara lillbrorsan! Vi ska göra läs-och skrivläxa och sen ska vi mysa med en film eller två. Grabben ska sova här så jag har manligt sällskap ändå till i morgon bitti! Lucky, lucky me!!

Kassörska på ICA?

Är det bara jag (eller det spelar egentligen ingen roll för nu känner ju jag så här) som bara har lust att ge upp i bland. Just idag har jag helt tappat motivationen. Drivkraften. Kämpaglöden. Den är borta, allt är borta. Puts väck. Gone. Det hjälpte inte ens att äta blodpudding. Jag är inte van vid detta. Jag är inte den som är den. Som ger upp. Men idag, har jag bara velat strunta i allt. Varför ska jag utbilda mig i 318 år? Va? Jag fattar ändå ingenting av detta. Usch, det är lite negativt just nu. Jag är inte den som ger upp. Jag är inte uppfostrad så. Mamma och pappa har lärt mig att jag ska fixa själv, bita ihop när det är jobbigt, svårt och tufft. Det blir ju snart bättre. Men då undrar jag varför det inte är samma lika för alla.
Men vart fan är den tacken, för att man sliter häcken av sig alltså? Va?
Ja, tänker ni. Tacka dig själv, det är ju du som har fixat allt. Men vad i helvete, prata med mig själv är ju lika givande som att prata med en vägg;
-"Bra kämpat Sara, 24 års slit. Grattis!" (Och gud vad hon överdriver tänker ni. Men det gör jag inte. Jag gick inte förrän jag var två år. Ja, ni hörde rätt. Fatta vilket slit att inte kunna gå på två år. Yes, jag vet)
-"Å, tack ska du ha Sara. Ja, visst har jag gjort det bra!?"
Ska jag ta mig själv i handen också? Dunka mig själv i ryggen? Va? High-five:a mig själv?
Det är kanske det jag borde göra. Jag investerar ju i mig själv. Ökar mitt humankapital som det så fint heter på detta fantastiska nationalekonomi-språk. Men det är avtagande marginalnytta nu. Det hade bara varit lite skönt med lite uppmuntran, en glass eller liknande. Jag sliter så jag kräks snart. (Då är det kanske inte så bra med glass, men det går bra med någonting annat).

Jag är väl medveten om att de allra flesta människor känner så här ibland, speciellt i mitten av underbara november. Att ge upp är den fega vägen ut. Vilket jag inte tänker göra.

Men ändå.

Flickvännen får utbrott ( blir filmad i hemlighet )

Det här är ta mig fan humor på riktigt hög nivå. Shit pommes. Jag skrattar ihjäl mig! Hahaha!

Två av de viktigaste männen i mitt liv!!

I helgen var det två viktiga datum för två av de viktigaste männen i mitt liv! I lördags den 13, fyllde Mikael år, 25 närmare bestämt. Grattis underbara, fantastiska du!
I söndags var det ju farsdag. Och det firades med buller och brak, nåja, men i alla fall med en miljard skumtomtar och wirre. Pappas favoriter! Pappa, det finns inte ord för vad du betyder för mig. Utan dig är jag vilsen och halv. Älskade, älskade pappa, jag älskar dig mest av allt och mer än någon!

Min älskade pappa och jag!

Fantastiska fantastiska Mikael Carlione och jag

Queenhelg i Stockholm!

Jag ska snart sluta tjata om Queen men i helgen var Anna, Mattias, Fredrik och jag i Sthlm och kollade bl.a. på Queen- musikalen "We will rock you". Den var grym, helt fantastisk! Det var hela helgen faktiskt. Jag hade hur roligt som helst. Anna och Fredrik är fantastiska vänner. Även Mattias, fast honom känner jag inte så bra.

Dumt nog blev det inte så många kort tagna men så kan det bli ibland!

Mattias och Fredrik innan musikalen We will rock you!

Queen!

Freddie Mercury!

(För dom som inte förstår skämt och ironi ska nog inte läsa detta inlägg)

Jag har tänkt och kommit fram till en lösning som kan åtgärda världsproblem (skrev en liten sammanfattning om det på Facebook men här kommer hela tankekedjan).
Om jag hade varit född tidigare (typ 1966 eller likande, det är inte så noga) så hade jag åkt direkt till London och tvingat Freddie att bli kär i mig. Om han hade blivit det (vilket jag tar för givet) hade karl levt idag, Queen hade fortfarande funnits, jag och alla Queen-fans hade varit lyckliga (förhoppningsvis även Freddie). Jag hade eventuellt varit relativt förmögen (det är inte det viktigaste i detta sammanhang). Men dessa eventuella pengar hade jag kunnat se fotbollsvm 1994 live, på plats. Och Freddie hade kunnat sjunga "Its´s a kind of magic" när Ravelli tog straffen och Sverige tog brons.
Och med att lösa världsproblem menar jag att alla Queen-fans hade varit fruktansvärt lyckliga och Freddie hade kunnat sjunga vid invigningen av OS i Barcelona 1992 och så vidare. Det är synd bara att jag kom på detta lite för sent.

Jag är hyfsat nöjd med denna tankegång om jag ska vara ärlig. Min far sa till mig att om jag fortsätter att tänka på detta vis kan jag vinna, inte bara Nobels fredspris utan alla Nobelpris samtidigt. Jo, jag tackar! (Kan Obama vinna Nobels fredspris kan väl jag).

Avtagande marginalnytta råder!!

Bild här

Lagen om avtagande marginalnytta är jävla humbug men passar i och för sig in på mitt lärande just nu. Avtagande kan man säga. Detta är inte riktigt min påse chips. Jag tycker om inga grafer men plus, minus, gånger och delat med. Det är är flummigt. Marknadsjämvikt, försäkringspremier, perfekt konkurrens? Que? Detta finns det nationalekonomer för. Karin? Jag är och förblir företagsekonom. Faktiskt, för varje dag som går i denna kurs blir jag mer och mer företagsekonom. Skatter, välfärd och offentlig sektor heter kursen. Någon som blir upphetsad? Karin? Jag går i gång på balansräkningar, periodiseringsfonder och koncernbidrag, dvs. konkreta saker.

Som sagt, avtagande marginalnytta råder!

Queen - 'Another One Bites the Dust'

This too shall pass

Mer bilder kommer (om de är bloggbara så att säga). Det gick vilt till och kvällen slutade med att jag slängde ut mig själv från krogen! Ja, ni hörde  rätt. Tur att det finns en liten smula av självinsikt kvar och framförallt självrespekt. Men herrejävlar vad roligt vi hade! Tack alla fina vänner och dom jag inte känner! En oförglömlig afton!

Hörde jag skål?

Oh, yes I did! ikväll är det klackarna i taket! Om jag har längtat, som jag har längtat. Ikväll ska jag bli full, för min skull!

Skål Sara, skål!! Tack!

Queen - 'I Want To Break Free'

Kan vara den bästa låten efter Don´t Stop me now såklart!

Vinnarskalle? Jag?

Det trodde jag faktiskt inte men ack så fel jag hade. Det har visat sig vid upprepade tillfällen sista åren. Och herrejävlar vad arg jag kan bli. Om jag förlorar alltså. Jag trodde att jag hade blivit avskräckt av min lillasyster Kajsa. Värre dålig förlorare får man leta efter, eller fick i alla fall. Kajsa var förjävlig att spela spel och liknande med när vi var yngre. "Fia med knuff" var ett helvete och minigolf ska vi inte prata om. Och Kajsa fick!! fuska för pappa. Jag vet, skandal. En gång blev jag så arg för att dom fuskade att jag hem från Mariebergsskogen. (ja, visst är det galet och långt att gå för en 12 åring).
Men nu skulle jag inte prata om Kajsa (som förövrigt är på Bali, DET LILLA ÄCKLET) utan jag skulle prata om mig. Tappar lätt tråden så här en fredag. Jag blir skitförbannad om jag förlorar men jag försöker dock att inte vissa det. Men igår trodde jag att jag skulle nita en person och då var det inte ens en tävling jag deltog i. Jag var på "Coreboll" på SATS igår och instruktören sa att jag inte kunde. Att jag gjorde fel. Aaaa, förbannade bollar. Vet ni hur stora dom där bollarna är? Och jag som inte har så långa ben hade hyfsat svårt att hålla ordning på allt. Vi skulle alltså ligga på sidan (och balansera på höften, typ) ha den där helvetesbollen mellan fötterna (eller som i mitt fall mellan benen) och sedan lyfta upp benet med magen...Det gick inte så bra. Ska tillägga också att min balans är urkass, jag kan alltså knappt stå på ett ben.
Och då sa hon instruktören att om man inte kände i magen så gjorde man fel. Jag hade lite annat att tänka på om man säger så. Men förstå frustrationen, här försöker jag allt vad jag kan och sliter som ett djur och det ända jag hör är: "du gör fel"! Att jag inte klickade igår var ett under.

Skulle kunna klassificera detta som dagens I-landsproblem men att det är allvarligt detta och bra också i och för sig. Säg inte att jag inte kan, då blir jag arg. Och faktiskt, jag har träningsvärk i magen idag. Så det så. HA HA HA.

Queen - It's a kind of magic +

Mamma och pappa!

Mamma och pappa är helt fantastiska! Tänk att dom har 5 barn, båda har väldigt bra jobb och sjuhundraelva andra saker att göra men lik förbannat finns dom ALLTID där! Uppmuntrar, pushar, torkar tårar, hjälper, håller handen, uppmuntrar lite till. Sätter press, kramar och hittar på saker. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Tänk vilka fantastiska människor som är mina föräldrar och vad stolt jag är över dom. Dom är så brutalt olika varandra min mamma och pappa. Som natt och dag många gånger men båda är lika fantastiska och duktiga och bra. Undrar hur jag hade varit om dom inte hade varit mina föräldrar?
Och visst, det finns tillfällen då jag är skitförbannad på mamma och pappa. Gahhh, vad arg jag kan bli på dom men det går alltid fort över. Det är också här det fina i kråksången kommer in. Jag är aldrig arg eller ledsen på dom samtidigt eftersom dom 999 av 1000 tycker olika. Det är alltså alltid en som håller med mig. Toppen!!
Nu är ju mamma och pappa skilda och jag kommer inte ihåg så mycket av när dom var tillsammans. Jag minns alltså inte när dom var lyckliga tillsammans. Men nu är dom lyckliga på var sitt håll vilket är bra. Men jag minns denna låt och att det var bra, väldigt bra!

Tänk, om det är några som jag vill göra stolta och visa vad jag kan och vad jag går för så är det för mamma och pappa. Få beröm av mamma och pappa är bland det finaste och viktigaste som finns. Tänk att det är så fortfarande? Men det är extremt viktigt!

Utan er, mamma och pappa hade jag inte klarat mig. I alla fall inte varit den och där jag är idag. Jag älskar Er så brutalt fantastiskt jättemycket av hela mitt hjärta!

Queen - 'Don't Stop Me Now'

Nu är jag nervös på riktigt!!

Tenta i morgon och nu är jag riktigt nervös. Uha! Men det ska bli skönt att få denna tenta gjord. Nu har jag väldigt väldigt snart plugga klart. Ska bara läsa igenom allt en gång till. Sen får det fan vara bra!
Hoppas att det går bra i morgon bara!

Sista rycket nu, ända in i kaklet ska jag!

Queen - Bohemian Rhapsody

Dagens Queen! Tycker detta är ett väldigt trevligt inslag på bloggen! Denna låt är, för att vara ärlig, för jävla skit bra!

QUEEN - YOU'RE MY BEST FRIEND (HIGH QUALITY)

Anna och Fredrik!

Det finns vänner och så finns Anna!

Anna, eller Kanin som hon kallas av några speciellt utvalda, är en av de finaste människor jag känner. Och jag har känt henne länge. Ända sen jag och Kanin var 13 år faktiskt. Anna är den mest jordnära om bästa personen jag känner. Smart är hon också (egentligen för smart men det är ju bra, för henne). Det finns vissa människor som jag bara passar ihop med och Anna är en sådan person. En person jag kan dela tystnaden med men samtidigt konversera en massa. På något kosmiskt sätt. Anna betyder så fantastiskt mycket för mig och finns alltid där. Utan att döma, utan att pika bara genom att vara. Har det hänt något kommer Anna alltid direkt. Ovärderligt.
Anna och jag har haft så brutal roligt tillsammans. Jag har så många minnen tillsammans med Anna och jag hoppas att det blir många fler.
Annas vänskap är för mig ovärderlig och betyder så brutalt mycket. Min fina vän, vem skulle jag vara utan dig?

Anna och Fredrik tillsammans är dom allra bästa. Jag önskade ibland att jag var en fluga hemma hos Anna och Fredrik. Det är så mysigt och hemtrevligt och välkomnande. Vilket par dom är. Om jag får ett förhållande som bara till hälften liknar Anna och Fredriks vet jag att jag har hittat rätt.

Ni är fantastiska mina vänner och helt ovärderliga!

Whitney Houston- The greatest love of all (with lyrics)

QUEEN: Seven Seas Of Rhye

Queen - 'Good Old Fashioned Lover Boy'

Dagens Queen. Nu börjar uppladdningen inför "We will rock you" på Cirkus 13 november! Me like!

Grymlings - Mitt Bästa För Dig - Eller är det så här det är med kärleken? I så fall fattar jag (eventuellt. Eller jag kommer att göra förhoppningsvis).

Jag undrar en sak...

Hur kommer det säg att man bara kommer ihåg allt positivt? Eller oftast i alla fall. Och i så fall, hur kan det som var bra göra ont? Är det för att man saknar saker och ting på riktigt eller är det för man hade det då men inte har det längre?
Jag börjar alltid fundera och grubbla när det närmar sig tenta. Och här är jag igen, vi har tenta på tisdag.

Nej men allvarligt. Varför är det så här? Nu pratar jag om kärlek. Inget annat. Fast det kan såklart uppstå på andra områden så att säga. Exempelvis en viss ålder, en viss hårfärg, en viss vikt, en viss tenta. Du kommer ju bara ihåg resultatet ifrån en tenta. Inte slitet bakom. Eller hur? Eller ett träningspass. Du kommer inte ihåg slitet under passet men känslan efteråt är amazing. Nu tror jag att jag tappade tråden lite men jag hittar tillbaka.

Det jag vill komma fram till är att detta är jobbigt. Jag jämför och tänker. Minns och tänker tillbaka. När ska jag sluta jämföra, kan jag sluta jämföra och framförallt vill jag sluta jämföra. Kan man älska någon om man har älskat någon förut (yes, copy/ paste från Melissa Horn, eller nästan i alla fall men med en liten tvist). Och det är ju inte rättvist mot den som kommer efter.

Fast allvarligt, kan man det? Älska någon om man har älskat någon förut?

Ja, jag pratar om Jocke. Ingen kommer ju att vara som honom. Ingen kommer att älska mig som han gjorde och jag kommer inte att älska någon som jag älskade honom. Men vi är inte tillsammans och vi gjorde slut på grund av att det inte fungerade. Vilket var jättebra. Men nu då? (Först så, Jocke om du läser detta, no worries. Jag ska inte börja stalka dig eller liknande). Jag funderar bara, det kan vara bra tills nästa gång.

Ja ja, tänker ni kanske. Det kommer någon ny. Det gör det säkert. Men ingen kommer att vara som Jocke. Det är ju här problemet ligger. Jag jämför och det gör kanske de flesta. Och visst är det märkligt för det är ju inte samma person men ändå samma "typ" av kärlek. Eller vad då jävla samma typ av kärlek? Nu vet jag inte riktigt vad jag menar. Kärleken till just en människa är väl unik, eller? Det måste den ju vara. Men hur kan man älska olika personer på samma sätt?
Men min fråga är då, kan man älska människor på olika sätt men ändå på samma? För det är ju samma typ av kärlek, alltså i ett förhållande. Eller är det på det viset att det är olika kärlekar till olika personer och på så vis blir det "ett nytt jag älskar dig" för varje gång. Fast det är ju samma sak, samma innebörd. Att älska någon.

Det jag egentligen menar är om jag älskade mina tidigare pojkvänner (o ja, I´ve been busy med att ha pojkvänner alltså) på samma sätt. Det är ju samma typ av kärlek. Och om jag säger till någon att jag älskar den så gör jag ju det. Älskar alltså. Sen finns det ju olika dimensioner av det. Och varje "jag älskar dig" är unikt likaså varje kärlek. Same same but different?!

Men hur många kan jag då älska på det där speciella sättet, finns det någon kvot? Hur mycket kärlek finns det i min kropp?

Jag fattar egentligen ingenting. Men undrar om man kan älska någon om man har älskat någon förut?

Sofia!

Det finns vänner och så finns Sofia!

Sofia är den vän jag känt längst (vi är inne på vårt 19:e år som vänner) och den som står mig allra närmast. Sofia är liksom min andra halva och utan henne är jag inte riktigt hel. Hon är den jag först tänker på när jag vaknar och den sista jag pratar med när jag går och lägger mig. Hon betyder så fantastiska mycket för mig och ett liv utan henne är inget liv värt att leva.
Sofia är den som plockar upp mig när jag är på botten, den som torkar mina tårar och den person som alltid får mig att le. Hon är helt enkelt en helt fantastiska människa och vän and she means the world to me!

Sofia lärde jag känna när jag var 5 år och flyttade in till Sundsta från Skåre. Vi har gått på samma lekis och i samma klass i 9 år (hela grundskolan). Vi har haft sällskap till och från skolan och levde i stort sett tillsammans varje helg.

Om vi är lika? Nej, inte någonstans. Sofia åkte konståkning, jag spelade fotboll. Jag kan inte åka skridskor och Sofia hatar fotboll. Sofia älskar svart i alla former och jag rött. Vi tycker egentligen inte om så mycket lika  men vi tänker lika och har samma uppfattningar om saker (inte om killar) och det är kanske det som gör att det blir så bra mellan oss.

Visst, det har varit perioder där vi har pratat mindre med varandra men vi har aldrig tappat kontakten och vi ses inte ofta nu heller men vi pratar med varandra, säkert 3-4 gånger per dag i snitt. Hon är i mångt och mycket mitt allt och en oerhört viktigt del av mitt liv.

I våras började Sofia jobba på Gotland och det kunde gå dagar utan att vi pratade med varandra. Jag har aldrig känt mig så vilsen och ur funktion. Usch du Rava, det var ingen bra period.

När Sofia är glad är jag glad och när hon är ledsen är jag ledsen. Mitt hjärta värker när hennes hjärta värker. Sofia, mitt älskade hjärta, utan dig är jag halv.