Sofia är den vän jag känt längst (vi är inne på vårt 19:e år som vänner) och den som står mig allra närmast. Sofia är liksom min andra halva och utan henne är jag inte riktigt hel. Hon är den jag först tänker på när jag vaknar och den sista jag pratar med när jag går och lägger mig. Hon betyder så fantastiska mycket för mig och ett liv utan henne är inget liv värt att leva.
Sofia är den som plockar upp mig när jag är på botten, den som torkar mina tårar och den person som alltid får mig att le. Hon är helt enkelt en helt fantastiska människa och vän and she means the world to me!
Sofia lärde jag känna när jag var 5 år och flyttade in till Sundsta från Skåre. Vi har gått på samma lekis och i samma klass i 9 år (hela grundskolan). Vi har haft sällskap till och från skolan och levde i stort sett tillsammans varje helg.
Om vi är lika? Nej, inte någonstans. Sofia åkte konståkning, jag spelade fotboll. Jag kan inte åka skridskor och Sofia hatar fotboll. Sofia älskar svart i alla former och jag rött. Vi tycker egentligen inte om så mycket lika men vi tänker lika och har samma uppfattningar om saker (inte om killar) och det är kanske det som gör att det blir så bra mellan oss.
Visst, det har varit perioder där vi har pratat mindre med varandra men vi har aldrig tappat kontakten och vi ses inte ofta nu heller men vi pratar med varandra, säkert 3-4 gånger per dag i snitt. Hon är i mångt och mycket mitt allt och en oerhört viktigt del av mitt liv.
I våras började Sofia jobba på Gotland och det kunde gå dagar utan att vi pratade med varandra. Jag har aldrig känt mig så vilsen och ur funktion. Usch du Rava, det var ingen bra period.
När Sofia är glad är jag glad och när hon är ledsen är jag ledsen. Mitt hjärta värker när hennes hjärta värker. Sofia, mitt älskade hjärta, utan dig är jag halv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar