Jag undrar en sak...

Hur kommer det säg att man bara kommer ihåg allt positivt? Eller oftast i alla fall. Och i så fall, hur kan det som var bra göra ont? Är det för att man saknar saker och ting på riktigt eller är det för man hade det då men inte har det längre?
Jag börjar alltid fundera och grubbla när det närmar sig tenta. Och här är jag igen, vi har tenta på tisdag.

Nej men allvarligt. Varför är det så här? Nu pratar jag om kärlek. Inget annat. Fast det kan såklart uppstå på andra områden så att säga. Exempelvis en viss ålder, en viss hårfärg, en viss vikt, en viss tenta. Du kommer ju bara ihåg resultatet ifrån en tenta. Inte slitet bakom. Eller hur? Eller ett träningspass. Du kommer inte ihåg slitet under passet men känslan efteråt är amazing. Nu tror jag att jag tappade tråden lite men jag hittar tillbaka.

Det jag vill komma fram till är att detta är jobbigt. Jag jämför och tänker. Minns och tänker tillbaka. När ska jag sluta jämföra, kan jag sluta jämföra och framförallt vill jag sluta jämföra. Kan man älska någon om man har älskat någon förut (yes, copy/ paste från Melissa Horn, eller nästan i alla fall men med en liten tvist). Och det är ju inte rättvist mot den som kommer efter.

Fast allvarligt, kan man det? Älska någon om man har älskat någon förut?

Ja, jag pratar om Jocke. Ingen kommer ju att vara som honom. Ingen kommer att älska mig som han gjorde och jag kommer inte att älska någon som jag älskade honom. Men vi är inte tillsammans och vi gjorde slut på grund av att det inte fungerade. Vilket var jättebra. Men nu då? (Först så, Jocke om du läser detta, no worries. Jag ska inte börja stalka dig eller liknande). Jag funderar bara, det kan vara bra tills nästa gång.

Ja ja, tänker ni kanske. Det kommer någon ny. Det gör det säkert. Men ingen kommer att vara som Jocke. Det är ju här problemet ligger. Jag jämför och det gör kanske de flesta. Och visst är det märkligt för det är ju inte samma person men ändå samma "typ" av kärlek. Eller vad då jävla samma typ av kärlek? Nu vet jag inte riktigt vad jag menar. Kärleken till just en människa är väl unik, eller? Det måste den ju vara. Men hur kan man älska olika personer på samma sätt?
Men min fråga är då, kan man älska människor på olika sätt men ändå på samma? För det är ju samma typ av kärlek, alltså i ett förhållande. Eller är det på det viset att det är olika kärlekar till olika personer och på så vis blir det "ett nytt jag älskar dig" för varje gång. Fast det är ju samma sak, samma innebörd. Att älska någon.

Det jag egentligen menar är om jag älskade mina tidigare pojkvänner (o ja, I´ve been busy med att ha pojkvänner alltså) på samma sätt. Det är ju samma typ av kärlek. Och om jag säger till någon att jag älskar den så gör jag ju det. Älskar alltså. Sen finns det ju olika dimensioner av det. Och varje "jag älskar dig" är unikt likaså varje kärlek. Same same but different?!

Men hur många kan jag då älska på det där speciella sättet, finns det någon kvot? Hur mycket kärlek finns det i min kropp?

Jag fattar egentligen ingenting. Men undrar om man kan älska någon om man har älskat någon förut?