Är det bara jag (eller det spelar egentligen ingen roll för nu känner ju jag så här) som bara har lust att ge upp i bland. Just idag har jag helt tappat motivationen. Drivkraften. Kämpaglöden. Den är borta, allt är borta. Puts väck. Gone. Det hjälpte inte ens att äta blodpudding. Jag är inte van vid detta. Jag är inte den som är den. Som ger upp. Men idag, har jag bara velat strunta i allt. Varför ska jag utbilda mig i 318 år? Va? Jag fattar ändå ingenting av detta. Usch, det är lite negativt just nu. Jag är inte den som ger upp. Jag är inte uppfostrad så. Mamma och pappa har lärt mig att jag ska fixa själv, bita ihop när det är jobbigt, svårt och tufft. Det blir ju snart bättre. Men då undrar jag varför det inte är samma lika för alla.
Men vart fan är den tacken, för att man sliter häcken av sig alltså? Va?
Ja, tänker ni. Tacka dig själv, det är ju du som har fixat allt. Men vad i helvete, prata med mig själv är ju lika givande som att prata med en vägg;
-"Bra kämpat Sara, 24 års slit. Grattis!" (Och gud vad hon överdriver tänker ni. Men det gör jag inte. Jag gick inte förrän jag var två år. Ja, ni hörde rätt. Fatta vilket slit att inte kunna gå på två år. Yes, jag vet)
-"Å, tack ska du ha Sara. Ja, visst har jag gjort det bra!?"
Ska jag ta mig själv i handen också? Dunka mig själv i ryggen? Va? High-five:a mig själv?
Det är kanske det jag borde göra. Jag investerar ju i mig själv. Ökar mitt humankapital som det så fint heter på detta fantastiska nationalekonomi-språk. Men det är avtagande marginalnytta nu. Det hade bara varit lite skönt med lite uppmuntran, en glass eller liknande. Jag sliter så jag kräks snart. (Då är det kanske inte så bra med glass, men det går bra med någonting annat).
Jag är väl medveten om att de allra flesta människor känner så här ibland, speciellt i mitten av underbara november. Att ge upp är den fega vägen ut. Vilket jag inte tänker göra.
Men ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar