Ibland kan jag bli så brutalt förvånad över mig själv och hur brutalt lättpåverkad jag är (och nej, nu pratar jag inte alkohol).
Jag har hela livet varit fast besluten över att jag alltid ska vara mig själv, inte bli som någon annan vill att jag ska vara och absolut inte bli som mamma och pappa (missförstå mig rätt, jag älskar mamma och pappa överallt annat men jag vill inte vara som dom). Dock, helt plötsligt inser jag att det är precis vad jag är i mångt och mycket. Likt min mor har jag brutalt svårt att slappna av, är brutalt rädd för att bli sårad men ändå finns det en längtan efter någon som älskar mig för den jag innerst inne verkligen är. Likt min far är jag brutalt känslosam, gråter när jag får en teckning av Miranda, Hermans hockeybild eller ett kort när jag fyller år. Kastar mig in i saker med hjärtat före. Som om jag håller det i handen. Ja, ni hör, det är slitsamt...
Visst är det konstigt att gräset alltid är grönare på andra sidan? Jag vill ha någon att dela livet med men vägen dit är för fan INTE hälsosam. Och visst, som min älskade Maria/Marma säger, jag har mina känslor utanpå kroppen. Det är väldigt charmigt många gånger. Aldrig rädd för att säga vad jag känner för någon. Men det är mindre bra när jag är känner med mina känslor (om någon fattar vad jag menar?!)
Jag tycker att jag är så brutalt patetisk. Nu hade jag som nyårslöfte att tuffa till mig, egoboosta mitt självförtroende och så vidare. Jaha, det gick ju bra i två sekunder. Jaha, det är nu det är dags att kämpa. Men för i helvete, varför ska jag behöva kämpa hela tiden. Och ja, det är upp till mig att antingen ändra på detta eller suck it in så att säga. Acceptera att jag är som jag är. Men jag är ju så brutalt jobbig...
Jag pratade precis med Marie. Min älskade Marie. Jag tror helt seriöst att jag ska börja leva genom mina vänners förhållanden. Vad jag menar är att jag kommer på detta vis att få gå på bröllop, ha fina klänningar på mig. Gråta för kärlekens skull. Dom kommer att få barn, jag kommer att få gå på dop, vara barnvakt. Fira födelsedagar. Fira det mesta. Med mitt hjärta i behåll.
Jag är brutalt feg men brutalt trött på det här. Det är inte alls charmigt.
Sofia är ju mitt livs stora kärlek. Mitt fantastiska hjärta. Hon är kanske mitt livs kärlek. Ibland kanske den kärleken finns i en vän istället för hos en man. För kan man hitta så rätt hos både en vän och en man?
Helt seriöst så tror jag att jag skulle kunna vara nöjd med det. Äta middagar med Sofia och hennes familj. Passa hennes barn, eller Jennies barn, eller Ninnis barn, eller Nickes barn. Eller Freds. Jons. Cissis. Anna och Fredriks barn. Kajsas barn. Karin och Richards barn. Eller Jockes barn. Dom kommer bli helt fantastiska, Ja, ni hör ju. Jag kommer att få jobba häcken av mig.
Tant Sara, blir bra grejer det!
Nu har jag tänkt lite. På vem jag skulle vilja vara. Och svaret är Maria/ Marma. Typ. Hon är fantastisk, precis som mamma och pappa. Men ändå annorlunda. Hon är mer skin på näsan än vad vi har. Hon är inte lika störd som vi men lagom skadad för att passa in, orka med.
Nu är kanske alla människor lite småtrasiga men ibland känner jag mig brutalt trasig. Jag läker aldrig. Jag kommer en bit på väg men sen tar det stopp. Fan ta det som har hänt förut. Jag lyckas aldrig att glömma. Jag kan trycka undan det under långa perioder men det studsar tillbaka upp till ytan. Varför ska jag vara äldst och minnas allt. Mammas tårar, pappas tårar, våra tårar. Och inte kunna göra någon glad, inte kunna läka någon. Inte ens mig själv.
Det som inte dödar, härdar. Eller vad säger dom som kan och vet det mesta?
P.S. Mamma kommer du ihåg denna låt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar