...och det bara blir för mycket. Jag underskattar inte mig själv men jag tänjer fint på gränserna. Varför ska jag jämt hela tiden ta på mig andras problem? Jag behöver inte alls fundera på andras problem. Men mitt problem blir ju helt enkelt detta. Jag önskar att jag kunde lösa allt och kunde ha svar på alla frågor och funderingar. Men det har jag inte. I så fall hade världsfreden varit ett faktum, ingen hade blivit sjuk i cancer, all hade levt lyckliga i all oändlighet och jag hade haft ett fint välbetalt jobb med fint kontor, vacker utsikt och cashat in fint varje månad.
Jag kan inte men vill. Önskar att jag visste bättre,kunde bättre och framförallt var en bättre vän. Något att jobba på, tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar