Det är med blandade känslor...

...jag skriver detta inlägg. (Visst låter det dramatiskt. Det är lite det som är meningen).
Vi börjar med det som är bra. Pirr i magen. Vilken fantastisk härlig känsla. Mer än så säger jag inte.

Till det som är mindre bra. På fredag är det 3 år sedan farfar dog. Och det är ungefär nu jag har insett att farfar är död. Nu säger jag inte lägre att farfar har flyttat till månen, Nagijala osv. Och det gör så fruktansvärt ont.
Farfar finns inte.
Herrejävlar vad jag saknar honom. Jag saknar honom varje dag, varje timme, varje sekund.
Jag vet att han inte finns men samtidigt är han så levande. Jag känner hans lukt, jag kan höra hans röst. Men han finns inte. Och jag kan inte längre se hans röda jacka.

Det är så mycket jag vill fråga farfar. Hur han mår, om han har ont. Om han saknar mig. Det finns så mycket jag vill säga till farfar. Berätta om. Jag vill höra honom skratta, driva och busa med farmor. Jag vill åka till Degerfors och kolla på fotboll med farfar. Åka och kolla på när Boltic spelar. Jag vill berätta om hur det går i skolan. Jag vill krama farfar och jag vill så innerligt höra hans röst igen. Bara en liten stund. Jag vill ringa och höra "Sara min rara". Jag vill sitta i timmar (ja, det skulle jag kunna göra) och kollar på Snooker med farfar.

Farfar, du missar så mycket. Av mig, av pappa men framförallt av Miranda. Hon har blivit så stor. Och du skulle vara så stolt över pappa. Han är jätteduktig.

Och jag saknar dig farfar av hela mitt hjärta.