Jag vet att jag inte är ensam. Jag har en underbar pojkvän, en underbar familj och hur många underbara vänner som helst. Men ibland känner jag mig som hur ensam som helst.
Det är just då ingen svarar i telefon, Jocke sover eller då klockan är alldeles för sent för att ringa. Och även fast jag vet att jag kan ringa igen, att klockan inte är för mycket eller att jag kan väcka Jocke så är det "offer-koftan" -känslan som vinner. Vilket gör att jag ligger kvar i soffan eller vart jag nu befinner mig och tycker väldigt synd om mig själv.
Det är som en otrolig obehaglig känsla sprider sig genom kroppen och helt plötsligt är jag handlingsförlamad men samtidigt otroligt rastlös. Ofta försvinner den här känslan efter en liten stund. Tillslut kommer det massor av tårar och jag somnar av ren utmattning precis efter att jag har sagt åt mig själv på skarpen (skärp dig för i helvete, det är inte synd om dig).
Men ibland sitter den kvar längre, tränger sig in i hjärtat och blir kvar där en stund och jag känner som sagt ENSAMMAST i hela världen.
1 kommentar:
Lilla vän! Jag vet precis vad du menar.. men du är aldrig ensam bara så du vet! Kramar från mig!
Skicka en kommentar