Det där med att slappna av och sluta tänka och bara vara...

...är inte riktigt mig grej. Jag tränar, övar och försöker men det går sådär. Jag har så in i helvete svårt att bara njuta av stunden och inte tänka/älta/grubbla. Men åååhhh, att det ska vara så svårt. Ibland, när jag är som "värst" är varje steg en kamp. "Hmm, ska jag gå med höger eller vänster ben först" (nej, inte riktigt så illa men det är inte långt undan).
Varför inte bara ta en dag i taget, inte planera, inte oroa sig. Allt ordnar sig ändå om jag vill. Jag fattar inte varför jag ska vara så himla orolig. Min själ är inte i balans.

Själavård, kan det vara något? Terapi fungerar ju, en bit på vägen. Tack Gud för att Anna- Lena finns. Men för fan att jag inte ska kunna lösa saker och ting med mig själv själv?
Ibland är det till och med svårt att gå hem. Jag gör ibland vad som helst för att inte behöva gå hem. Hemma är det så lätt att börja tänka och ibland är det så svårt att slappna av hemma. Det finns ju alltid något att göra!!!

Jag måste släppa sargen och gå vidare. Flytta från stan och göra något nytt. Inte för att de går att fly från saker. Jag tar mig själv i kragen, pluggar klart och sen flyttar jag från stan.

Ett steg på vägen är i alla fall och jag inte gick och tränade idag och att jag struntade i att städa. Nu tvättar jag bara. En bra start på något kanske?

Något som är bra i alla fall är att jag ska till Anna och Sunk sen och kolla fotboll och jordgubbsfrossa. Heja Holland, heja Sara!

L.A kanske?

Vegas?På semester i så fall!

NYC, ja tack!!