...av både glädje och sorg.
Är det inte märkligt att dåliga/ jobbiga saker händer samtidigt. Hur i helvete rent ut sagt ska hjärtat orka med innan det går sönder. Ja, ja tiden läker alla sår men ärren finns alltid kvar. På sikt minns jag bara bara dom bra sakerna men när helvetet rasar är det svårt att se det rosa och fluffiga i livet. Kan människor ha ett tillfälligt hål i hjärtat? I så fall (läs ändå) har jag det nu.
Ja, det finns saker som är så positiva som gör att jag brister av lycka. Jag har två ben, ett huvud, 10 fingrar, 10 tår. Fantastiska vänner och kollegor, ett eget hem, ett hjärta som bankar,slår och pumpar blod så in i helvete. Jag har även en fin cykel, 120 läppglans och mat i kylskåpet.
Livet är bra märkligt. När dörren stängs öppnas ett fönster. Jag har inte vant mig (kommer säkert aldrig att göra) med att människor kommer och går i livet. Jag ger så mycket av mig själv. Älskar brutalt och bryr mig ännu mer och helt plötsligt en dag tar allt slut. Kanske för att jag bryr mig för mycket men kanske också för att jag någonstans har tappat bort mig själv på vägen. Helt plötsligt ska man separeras från denna människa, saker ska delas upp. Personen man har (eller i alla fall försökt) dela livet med försvinner. Men alla minnen då?
"Tar du första halvåret, så tar jag nästa".
Nej, ska jag vara själv med alla minnen nu? Och vad minns jag egentligen. Just nu, bråk, gräl och tårar. Om ett tag, alla fina saker. Som när jag säger "Jag älskar dig" första gången. Och när jag hör det tillbaka.När man hör de orden första gången stannar tid och rum.
Men vem fångar upp mig när detta tar slut? Ska jag behöva någon som fångar mig? "Du är vuxen nu, livet är så här".
Jaha, vad roligt, spännande. Som jag har längtat efter att bli vuxen. Hjärtesorg, vänner som försvinner, sjukdomar. Hur lär man sig att handskas med dessa situationer?
Ja, det finns en sida till av myntet. På andra sidan finns det kärlek, värme och fantastiska vänner. Underbara minnen, fantastiska stunder, skratt och glädje. Gemensamma tårar av lycka och sorg.
Och det där med att det öppnas ett fönster. Helt plötsligt möter man människor som "råkar" hamna i livet. Änglar? Som finns där tillfälligt för att hjälpa till att orka kämpa och se livet på ett annat sätt. Som finns i livet i 5 minuter och sen flyger vidare när man kan flyga själv igen. Kan det vara så vackert, rosa, rött och fint? Jag vill tro det ett tag. Ibland stannar änglarna hela livet i form av fantastiska vänner.
Jag menar inte att klaga, jag har inte ens för avsikt att klaga. Jag bara luftar hjärtat lite.
Ensamheten. Ångesten för att sova, då det inte finns någon att ringa. När tryggheten helt plötsligt är försvunnen är livet helt plötsligt svart på vitt. Charmigt? Nej. Nyttigt? Ja.
För ibland har jag tur och träffar änglar.
Och jag träffade Karin förut som är den finaste jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar