Då var det dags (det har varit dags jävligt länge om jag ska vara ärlig) att släppa sargen och gå vidare. Inte harva i det som varit och lulla runt på gamla rosa moln. Pang säger det och så vaknar jag upp. Aj, det gjorde ont. Brutalt ont. Ingen behaglig känsla. Nästan den värsta känslan som finns.
Men jag får skylla mig själv. Vara vän med ett ex är en dum idé (en överjävlig dum idé). Men det är en trygghet. Ja, jag är svag. En mysig känsla om att det går att borsta bort alla överflödiga känslor. Ja, jag är naiv. Men nu är det slut på detta. Jag släpper sargen. Å hej och hå och vad vidrigt tråkigt att jag inte får som jag vill och att livet inte är en dans på rosor. Det borde jag ha vetat men naiv som jag är tror jag starkt på att hoppet är det sista som överger människan. Inte denna gången.
Nästa gång kanske.
Men det är synd att en så fin och fantastisk människa inte kommer att finnas i närheten längre. Det finns andra men inte som han. Sa jag att jag tyckte att det var tråkigt. Ja, det är roligt nästan jämt. Inte just nu dock. Det är så in i helvete överjävligt förbannat skittråkigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar